Finns det någon som vill spela tennis? Någon alls?

På Isle of Harris utanför skotska västkusten i ögruppen Yttre Hebriderna lever drygt 20 000 människor och mer än dubbelt så många får. Tillsammans tillverkar de öns världsberömda produkt: handvävd Harris Tweed. Lokalbefolkningen håller ihop och det finns en stark samhällsgemenskap. 

Blunda och hör när ljudet av vågor som slår in mot land blandas med bräkandet av får överallt på de ljungbevuxna kullarna … och öbornas exalterade röster inför en matchboll i tennis. För mitt i det här uråldriga och ödsliga landskapet hittar du Bunabhainneadar (Boona-ven-adder) Tennis Court – den mest avlägset belägna tennisplanen i Storbritannien eller kanske i hela världen. Och i det här isolerade samhället, där social distansering snarare är en livsstil än en tillfällig företeelse, har tennisen blivit ett sätt att mötas.   

Själva planen väcker så mycket uppmärksamhet att den får trafiken att stanna – den lilla trafik som nu finns. Några turister kliver ur sin hyrbil för att ta kort. "Vad är det frågan om?", skrattar Mike Briggs, 65, och vinkar från planens konstgräs. "Har ni aldrig sett en tennisplan?" 

När paret var nyinflyttade brukade barnen i samhället slå en boll fram och tillbaka över ett fiskenät som de spänt upp över vägen och var tvungna att ta ner varje gång en traktor körde förbi. "Vi kände att en tennisplan skulle kunna vara något positivt för hela samhället", säger Peggy. Men de hade aldrig kunnat ana hur rätt de hade. 

Som utomstående gäller det att inte trampa lokalbefolkningen på tårna. Paret skickade ut frågeformulär och rådfrågade boende i närområdet och svaret var enhälligt: Bygg drömplanen så kommer vi dit. Det var heller ingen konst att köpa mark till bygget. "Tacksamt nog gillade den dåvarande ägaren av North Harris Estate, Jonathan Bulmer, vår idé så mycket att han sålde marken till oss för 1 GBP", säger Mike.  

"Det är inte bara en tennisplan – grunden till den är bokstavligt talat huggen ur Harris klippor och alla vi som bor på den här ön vet precis hur mycket arbete det innebär", säger Andrew Morrison, ägare till Harris Hotel. Insamlingen av de 62 000 GBP (700 000 SEK) som behövdes för att bygga tennisplanen och det mysiga klubbhus i trä som skyddar spelarna mot väder och vind tog fyra år. De arbetade strategiskt med insamlingar, bidragsansökningar och mängder av handskrivna brev till professionella spelare och berömda tennisentusiaster över hela världen som erbjöds bli livstidsmedlemmar i Outer Hebrides Tennis Club för endast 50 GBP (575 SEK). "Det här var innan e-post fanns och fax var för besvärligt", säger Mike. "Så vi skrev brev. Femhundra stycken." 

Och det lyckades. Medlemsansökningarna vällde in. Till och med tennislegenden Bunny Austin skickade 5 GBP (57 SEK) från Australien. "Jag tror att de tyckte att det var en kul idé", säger Peggy.  

"Jag hade aldrig spelat tennis tidigare men jag har spelat regelbundet sedan planen öppnade", säger John Macleod, en jordbrukare som är uppvuxen på ön. Paret Briggs har lärt många lokala barn och ungdomar att spela och en hel del av dem har fortsatt i vuxen ålder – till exempel familjen Morrison som har drivit det närbelägna Harris Hotel i Tarbert i över 100 år. "Jag är inte så säker på att jag hade spelat tennis om jag hade bott någon annanstans, men det är härligt att spela i den här miljön", säger Andrew.  

Och här finns mer än bara tennis. "Planen används på många fler sätt än vi någonsin hade kunnat föreställa oss", säger Mike. Utöver sin roll som godkänd tenniscoach av Lawn Tennis Association är han också kvalificerad Hatha-yogainstruktör. Peggy är certifierad personlig tränare och pilateslärare med inriktning på att hjälpa äldre personer med rörligheten. Så ofta de kan leder de klasser i sin friluftsstudio med havsutsikt. Den friska luften och hänförande utsikten ger träningen en extra dimension för både kropp och sinne. "Det är en härlig syn med alla färgglada mattor och viftande ben mitt i det öppna landskapet", säger Peggy. 

För turister från hela världen är det en sevärdhet, men för lokalbefolkningen är det en mötesplats som skapar gemenskap. "Det har blivit en riktigt turistattraktion", säger Mike. "Men för oss betyder det nästan mer att veta att många reser i en timme från andra sidan ön för att komma till någon av våra klasser även när det regnar", säger Peggy.