One on One: Fran Kirby x Jordan Henderson

För Fran Kirby och Jordan Henderson var sommaren minst sagt händelserik. Kirby – som förra säsongen kom tillbaka från en allvarlig hjärtsäcksinflammation, blev Chelseas mesta målgörare någonsin och bidrog till lagets WSL-titel – blev skadad redan under sin andra dag på sommarspelen i Tokyo. Liverpool-kaptenen Henderson, som varit en av grundbultarna i det engelska landslaget i tio år, stördes av skador under förberedelserna inför mästerskapet och laget förlorade till sist finalen på straffar. Men i en tid där allt fler atleter höjer sina röster om de stora, viktiga frågorna såg båda spelarna de här utmaningarna som en möjlighet att utvecklas. Motgångar, förluster, sjukdomar och skador har inspirerat dem till att bli förkämpar och aktivister. De har jobbat med att anpassa sig mentalt i sina roller för att förstå mer om vad ledarskap innebär både på och utanför planen. Det handlar om mycket mer än sport. Två av de mest respekterade engelska spelarna i sin generation lägger nu allt fokus på de lärdomar de dragit av sina svårigheter.

Fran: Det var fantastiskt att bli uttagen till sommarspelen, men när jag blev skadad så tidigt blev det väldigt känslosamt och jobbigt. Jag visste att något var fel, men inte exakt hur allvarligt det var … Det var som en sorg, faktiskt. Men i ett sådant läge måste man anpassa förväntningarna – det fick jag lära mig snabbt. Jag blev mer av en lagspelare i stället för en startspelare. Jag förstod min roll och fick fokusera på det jag hade kontroll över: att vara en bra lagkamrat.

Jordan: Min historia har många likheter med Frans historia. Jag jobbade så hårt för att bli uttagen eftersom jag inte hade spelat på så länge, så att bli uttagen till laget kändes som en enorm framgång för mig. Och när jag kom dit kändes det bra, jag var på gång, men sedan insåg jag snabbt att jag inte alls var på samma nivå som tidigare. Så jag fick jobba med min inställning för att kunna leda och stötta så bra som möjligt. Självklart hade jag velat vara med och i toppform från början, men det var en fantastisk sommar för oss som lag. Slutet blev ju inte det vi hade hoppats på, men det kändes som att vi gav tillbaka så mycket glädje till vårt land.

Jordan Henderson

Jordan: Ja, jag fick verkligen sätta laget före jaget. När turneringen började kände jag att "jag är 100-procentig, jag kan spela", men det stämde inte, och jag tror att vi alla visste det. Men jag var ändå en av ledarna i laget så jag var noga med att tänka på hur jag pratade med mina lagkamrater. Jag ville se till att alla mådde så bra som möjligt, för när allt kommer omkring så är målet att hela laget ska lyckas och vinna turneringen. Det handlar inte bara om dig, om vilka spelare som får starta eller vilka som byts in – det handlar om helheten.

Fran: Jag håller med. Jordan och jag är ju erfarna spelare nu. I en fotbollsturnering finns det många spelare som sitter på bänken eller som är nya i laget och det är viktigt att de får känna sig värdefulla. Det var upp till mig att stötta de spelare som kunde spela och vinna för laget. Jag hade varit helt okej med att inte kunna spela så mycket om jag hade fått en guldmedalj om halsen.

Fran: Ja, det tror jag också. Alla såg ju att jag var ledsen och hade ont och jag lärde mig hur jag kunde visa det på ett bra sätt. Självklart går jag inte runt och ler när jag får veta att jag inte får spela i första matchen, i andra matchen ... jag var ju inte glad. Men att visa sårbarhet, att visa att du är ledsen men samtidigt tänker göra allt för att komma tillbaka till din vanliga nivå, det kan inspirera andra. Jag sa till tjejerna: "Nu måste ni ta er igenom gruppspelet så att jag kan få spela också." Och jag menade det verkligen, på ett egoistiskt sätt. Det var min personliga motivation: att peppa dem att göra sitt allra bästa.

Jordan: Ärligt talat är skador jättesvåra att hantera. Det låter kanske inte så farligt nu i efterhand när vi sitter och pratar om det, men jag fick verkligen kämpa. Men jag är lagkapten i Liverpool och en av nyckelspelarna i det engelska landslaget och det betyder att jag har ett stort ansvar. Hur frustrerad och nere du än känner dig så måste du tänka på resten av laget. Jag har ju varit skadad förut, men den här skadan [Jordan blev ljumskskadad i februari och tvingades till operation och lång rehabilitering fram till april] var en av de tyngsta jag har upplevt. I slutändan handlar allt om att göra sitt bästa för att vara en bra förebild.

Fran Kirby

Jordan: För mig är nog Champions League-vinsten höjdpunkten i min karriär så här långt. Men jag glömmer aldrig dagarna efter vinsten, hur svårt det var att känna sig nöjd. Det var mer som att … jag skulle inte säga att jag var ledsen, men det var helt andra känslor än jag hade förväntat mig. Jag trodde att jag skulle sväva på moln i flera veckor, det var ju något jag hade drömt om i hela mitt liv …

Det kanske är en naturlig efterreaktion, men det var riktigt jobbigt de första dagarna efteråt. Jag fick liksom inget grepp om allt som hände och vad vi hade lyckats med tillsammans. Det kändes ungefär som ”Okej, vad händer nu då? Vad ska jag göra nu?” Sedan hamnade fokus förstås snabbt på Premier League i stället. Det var så länge sedan vi hade vunnit ligan och det hade varit så nära 2019. Det hjälpte så klart, men den där första tiden efter Champions League-vinsten var verkligen inte alls som jag trodde att det skulle vara.

Fran: Jag känner igen känslan. Jag tror att det är adrenalinet som sjunker undan. Man bygger upp så mycket anspänning och efteråt blir det liksom ”Jaha, och nu då?” Min största framgång är nog förra säsongen när jag kom tillbaka efter att ha varit sjuk så länge. [I slutet av 2019 fick Fran diagnosen hjärtsäcksinflammation – en mycket allvarlig virussjukdom som kunde ha avslutat karriären – efter att hon fallit ihop under en middag med sina nära vänner och Chelsea-lagkamrater Beth England och Maren Mjelde.] Efter allt jag varit med om hade jag varit supernöjd även om vi inte hade vunnit, men efter ligavinsten kände jag precis som Jordan. Jag hade en fantastisk säsong, men när den tog slut hade jag väldigt svårt att känna den där riktiga glädjen över resultaten. Det kändes som att pricka av en grej på en lista, sedan var man ledig några veckor och sedan tillbaka till jobbet igen. Det var svårt att ställa om.

Fran: Jag vet inte riktigt, men det är så klart svårare att komma tillbaka efter en förlust än efter en seger. Jag har vunnit ligan med Chelsea några gånger och verkligen njutit av det varje gång. Men de senaste åren har jag försökt att inte sväva iväg alltför högt när allt går bra och att inte sjunka för lågt när det är jobbigt. Annars blir det en känslomässig berg-och-dalbana med sorg, lycka, sorg, lycka om vartannat. Och så starka känslor påverkar allt du gör. Allt du älskar att göra eller som du älskade att göra förr.

Jordan: Ja, precis. Jag tror att det där är väldigt viktigt för en atlet, att inte dras med för högt eller för lågt. Om jag funderar på mina erfarenheter skulle jag säga att jag har haft lättare att hantera förluster – som Champions League-finalen när vi förlorade mot Real Madrid eller när vi missade ligatiteln. Det gjorde helt enkelt så ont att fokus direkt hamnade på att "vi måste försöka igen, vi måste bli ännu bättre". En förlust tänder liksom en gnista, en längtan efter att försöka igen och att lyckas.

Fran: Inom fotbollen handlar allt om vinnare och förlorare, och det går inte att vinna varje gång. Det är klart att det gör ont att förlora. Jag hatar att förlora, jag har en fruktansvärd vinnarskalle till och med på träning. Jag vill alltid vinna! Men jag försöker jobba med mina känslor så att jag kan dra lärdomar när det går dåligt i stället.

Jordan: Jag fattar precis vad du menar. Jag tänker ofta på att man behöver förlora för att kunna lyckas. Det har jag själv lärt mig av mina erfarenheter: man måste känna hur det känns att förlora och att hantera motgångar. När jag var yngre och spelade i Liverpool var det inte alltid lätt, men det var en viktig del av min utveckling. Utmaningar gör dig starkare och rustar dig bättre för nästa motgång. Ibland tänker jag att Liverpool nog inte hade kunnat vinna Champions League om vi inte hade förlorat finalen mot Real Madrid året före. Och att vi var så nära att vinna Premier League 2019 hjälpte oss absolut att vinna 2020.

Fran Kirby

Jordan: När du är ung vill du bara göra ett så bra intryck på laget och tränaren som möjligt och förbättra ditt spel så mycket som möjligt. Men med tiden förändras det där. När jag först blev lagkapten i Liverpool hade jag svårt att finna mig till rätta. Jag tog på mig för mycket och tappade bort mig själv lite, allt det där jag ville jobba på som spelare. Jag brydde mig för mycket om alla andra. Som lagkapten trodde jag att det var mitt jobb att göra allt för alla, hela tiden. Det var något jag fick jobba mycket med tillsammans med tränaren: att hitta balansen mellan lagkaptensrollen och mig själv som spelare.

Fran: Ja, jag gick ju rakt in i startelvan för Reading som 16-åring. Det var rätt omtumlande. [Ett år senare slutade Fran med fotbollen på grund av att hennes mamma dog och hon blev deprimerad.] Över en natt gick jag från att spela med 16-åringar till spelare som var 26, 27, 28 år gamla. Nu är jag en av ledargestalterna i Chelsea men när jag var ny i den rollen kände jag också att jag gick lite vilse. Hela tiden funderade jag på Hur kan jag hjälpa den här spelaren? Hur kan jag hjälpa den där spelaren? Dina prioriteringar förändras. Men efter några år insåg jag att den där ständiga oron för andra tog all min energi. Det gjorde att jag inte kunde ge 100 procent som spelare, så jag började jobba med det mentala. Visst, jag är en ledargestalt och jag gör det som krävs för alla i mitt lag – sådan har jag alltid varit. Men samtidigt behöver jag vara noga med att ta hand om mig själv också.

Jordan: Det mentala är enormt viktigt inom alla sporter. Jag försöker hjälpa yngre spelare så mycket som möjligt: se till att de inte bryr sig för mycket om vad folk säger i sociala medier eller i media, och sånt, för det kan ha enorma effekter på en spelares prestationer. När jag kom till Liverpool som 20-åring fanns det tillfällen när jag inte mådde så bra mentalt. Den erfarenheten gör att det är väldigt viktigt för mig att försöka använda min plattform för att öka medvetenheten och försöka hjälpa folk att må bättre. Nu funderar jag inte ens över "ska jag säga något, eller låta bli?" Jag har varit där själv och därför måste jag lyfta frågan. Jag måste försöka hjälpa andra.

Fran: Samma här. Mycket har blivit bättre när det gäller stigmat kring psykisk ohälsa, framför allt inom fotbollen. Det finns en del kvar att göra, men det har hänt mycket som är bra. Jag har alltid sagt att fotbollsspelare inte är robotar. Vi kan inte programmeras för att bara känna en känsla varje dag. Det kommer alltid att finnas bra och dåliga dagar. Vi går igenom samma saker i livet som alla andra: vi förlorar nära och kära, och vi oroar oss för precis samma saker.

Jordan Henderson

Fran: Ja, precis så tänker jag. Vi har lärt oss massor de senaste åren och det är viktigt att hjälpa folk att förstå varandra bättre. Jag har pratat mycket om psykisk ohälsa och HBTQ+-rättigheter men jag har också lärt mig jättemycket om Black History de senaste åren. Och mycket av det här är saker som många aldrig får lära sig. Nu finns det så många fantastiska människor som lyfter de här frågorna och som bidrar med enormt mycket kunskap. Tack vare det kan vi lära oss mer och få en bättre förståelse av vad andra har gått igenom och varför de här frågorna är så viktiga, och vi inom fotbollen har mycket att bidra med för att skapa förändring. Vi vill hjälpa alla som vill veta mer om världen vi lever i och hur vi kan samarbeta för att göra den ännu bättre.

Jordan: Jag tror att ju fler atleter som pratar om det här, desto fler kommer att ta till sig budskapen. Inte bara i sportvärlden eller här i Storbritannien utan i hela världen. När du känner väldigt starkt för något, något som du själv har upplevt och där du har tagit dig tid att läsa på och ta reda på mer om ett viktigt ämne, det är då du verkligen kan påverka. Det är så man skapar förändring.