Favia klättrar med ny kraft

Klockan är 20.00 utanför Albuquerque, New Mexico, när Favia Dubyks pannlampa lyser upp nästa grepp i The Temple, kalkstensgrottan hon besöker varje vecka. Malar som dras till ljuset svärmar kring hennes ansikte. Dagens hetta har ännu inte avtagit, och hennes kropp är glansig av svett. Favia har redan klättrat i en timme, men hon motstår lusten att slå efter de irriterande krypen och fortsätter sin väg uppåt. Hennes väg, en V11-gradering på expertnivå, är full av hala "underclings" som hon drar sig mot för att hålla sig kvar på väggen och små utsprång som hon nätt och jämnt kan hålla sig fast i med fingertopparna. "Det är rätt så eländigt, men det är den minst eländiga platsen du kan åka till", medger hon skrattande.

Favia klättrar fram till kl. 22.30, packar ihop sin crashpad och vandrar tillbaka längs leden tillsammans med sin hund Hans. Hemma äter hon en andra middag full av protein och väntar tills tillräckligt adrenalin försvunnit från kroppen så att hon kan somna. Så här lever hon fem dagar i veckan. Det är tufft, men hon älskar det. "Det är min främsta anledning till att gå upp på morgonen", säger hon. "Det finns inget, ingen aktivitet i livet som jag gillar mer än bergsklättring."

Favias starka sinne för balans är både bokstavligt och symboliskt. Vid 33 års ålder balanserar den professionella klättraren och heltidsläkaren två karriärer, hon arbetar 60 till 100 timmar som läkare och klättrar 20 till 25 timmar varje vecka. Detta engagemang skulle vara imponerande för vem som helst, men det är ännu mer beundransvärt eftersom Favia, som är canceröverlevare, upptäckte klättring för ungefär tio år sedan, bara ett år innan hon fick sin diagnos 2012.

"Jag var inte så mycket för friluftsliv innan jag började med klättring, säger hon. ”Jag visste inte ens att det fanns utomhusklättring. Folk sa att jag skulle ta mig utomhus, och jag liksom bara, "Varför skulle jag vilja klättra med plastgrepp utomhus?" Jag visste inte att man kunde klättra i berg." Det är inte så att Favia inte höll på med sport. Hon växte upp med gymnastik, skridskoåkning och ridning. Hennes liv kretsade kring dessa sporter snarare än kring utomhusaktiviteter och vandring, säger hon.

Hon började långsamt med att varannan helg ta sig till de närmaste klippområdena, fyra till sju timmars bilresa bort. Snart åkte hon iväg varje helg. "Jag lärde mig mer och mer och blev van vid att vara utomhus. Jag vande mig vid orten, vid insekterna, vid vandringarna. Jag fick mer friluftskunskaper, säger Favia. "Jag gillar ljudet av mina klätterskor mot äkta sten", säger hon om det lätta, dämpade ljudet, som fingrar som trummar på ett skrivbord. "Att höra ljudet från skorna får mig att känna mig ett med berget."

Favia var också högst medveten om att hon var en av de få svarta personerna på den lokala klättringsscenen. "Jag hade varit så van vid att ofta vara den "enda" svarta personen i princip hela mitt liv", säger hon. Men när andra svarta personer dök upp blev hon jätteglad. "Ibland kunde en svart person komma till gymmet och då tänkte jag, Herregud… Det kändes fantastiskt."

Även om hon snabbt blev en allt bättre klättrare och samtidigt hann med sina läkarstudier började Favia känna sig kroniskt sjuk hösten 2011. Sjuksköterskorna vid universitetshälsovården avfärdade hennes oro, gav henne diagnosen astma och ordinerade en inhalator. "De var hemska", minns Favia. Hon misstänkte att det kunde vara lymfom, som hon just hade studerat, som gjorde henne sjuk, men de lyssnade inte. "Jag begärde att få bli röntgad upprepade gånger, men de vägrade", tillägger hon. I juni hade hennes symtom blivit dramatiskt värre och hon började få svårt att andas och svälja. Under ett klättringspass föll hon ner från en bergsvägg med andningssvårigheter. En månad senare hittade läkarna en 13 centimeter stor tumör i hennes bröstkorg och diagnostiserade den uppmärksamma läkarstudenten med långt gången lymfom. Hon pausade läkarstudierna och året därpå kom istället att handla om cancerbehandlingar. "När jag fick cellgifter, fanns det inget som lockade, ingenting. Det handlade bara om ren överlevnad," säger hon.

Även om Favia bara hade klättrat en kort tid innan diagnosen, säger hon att klättringen gav henne en mening efter att hon avslutat sin behandling. "Det gav mig en anledning till att fortsätta leva. Jag kunde inte grubbla över smärtan eftersom jag gillade att klättra så mycket ", minns canceröverlevaren som har varit i remission sedan 2013." Jag klarar allt om jag bara får klättra. "

Favia återvände till en klättring hon hade planerat innan diagnosen. Det var en grotta med V5-gradering med namnet The Helicopter i Coopers Rock State Forest utanför Morgantown, West Virginia. Grottan var så låg i tak att hon knappt kunde sitta upprätt i den. Hon jobbade med rörelserna om och om igen tills hon framgångsrikt nådde toppen, och i och med den bedriften tändes åter gnistan för att vistas utomhus. Hon ville se hur mycket hennes kropp kunde klara av.

"Klättring får dig att känna dig stark. Du ser ett klippblock och tänker, Åh, här kommer jag aldrig att ta mig upp. Och sedan hittar du en väg och det känns helt fantastiskt, förklarar hon. "Du måste gå utanför så många olika bekvämlighetszoner. Hitta mod, styrka, lösa problem. Du lär dig mycket om dig själv, som hur långt du kan pusha din kropp och hur långt du kan pusha dig själv mentalt."

Favia är ännu inte helt återhämtad. Hon måste vara extra försiktig med skärsår och skrubbsår eftersom läkningen nu tar längre tid och hon är mer mottaglig för infektioner. Dessutom skapar ärrvävnaden från cancerbehandlingen pågående rörlighetsproblem, vilket leder till rygg- och höftproblem som har plågat henne i flera år. Hon har precis börjat kunna gå normalt igen, och hon måste få hjälp av vänner att vandra till klättringsplatser. "Att bära utrustning på 18–22 kg är helt enkelt för tungt", säger hon. Medan de flesta klättrare skulle säga att fotarbete är nyckeln till deras strategi, har Favias motgångar förvandlat klättring till att främst vara en överkroppssport. Det är också anledningen till att hon föredrar bouldering-överhäng framför att klättra upp för branta klippväggar. "När jag faller på fötterna, förskjuts min höft. Men om jag faller direkt på ryggen så skadar det inte min höft alls, förklarar hon.

Att vistas utomhus har hjälpt Favia att koncentrera sig. Under de senaste sju åren har klättringen blivit en tillflykt från ett stressigt jobb där hon fattar svåra vårdrelaterade beslut hela dagen. "Varför tycker jag att det är så roligt att skrubba min hud mot vassa klippor, blöda, få blåmärken och riskera att bryta ben och dö? Jag vet inte riktigt, säger hon. "Jag vet att jag gillar problemlösning och pussel, och klättring är helt enkelt ett pussel du måste lösa med hjälp av din mentala förmåga och din kropp."

Favia har också hittat gemenskap i naturen. Hon deltar i Melanin Base Camp, en plattform tillägnad mångfald inom äventyrssporter utomhus, och hon dokumenterar sina upplevelser och sin kärlek till lowball-klättringar på sin webbplats Traverse Girl. Hon har också börjat introducera nya klättrare i sporten. "Jag visste inte att klättring fanns förrän jag hade gått ut gymnasiet. Så om det kan förändra någons liv till det bättre, som i mitt fall, vill jag att de ska få testa", säger Favia. "Jag vill ge dem chansen att kunna säga, 'Åh, klättring är verkligen min grej.'"

Det är för tidigt att säga om försöken att göra utomhussporter mer inkluderande kommer att göra skillnad säger Favia. Hon påpekar också att klättringshallarna fortfarande behöver en större mångfald ifråga om etnicitet, könstillhörighet och förmåga. Men hon hoppas att hennes närvaro visar fler personer, och också andra canceröverlevare, att det finns en plats för dem i naturen. "Under ett par timmar är det viktigaste jag tänker på hur jag ska komma upp för den här klippväggen", säger Favia. "Inom min lilla värld har jag skapat en trygg plats. Och den trygga platsen är utomhus."