One on One: Sloane Stephens x Madison Keys

Madison Keys och Sloane Stephens träffades första gången som juniorer. Istället för att se varandra som rivaler blev de snabbt vänner. Deras karriärer som professionella tennisspelare har lett dem på liknande banor – de blev proffs som tonåringar och kallades båda för blivande stjärnor. Och till slut etablerade sig både Madison och Sloane som framstående atleter på varsitt håll. Madison har vunnit fem titlar och som bäst rankats som 7:a i Women’s Tennis Associations rankning. Sloane har som bäst rankats 3:a och vunnit sex titlar, inklusive en stor mästerskapsvinst 2017.

Trots att tävlingar är en stor del av deras liv erkänner Sloane och Madison att de är bättre vänner än rivaler. Deras band har bara stärkts genom alla stora vinster, uppslitande förluster, en global pandemi och alla kilometer de har loggat på internationella turneringar. Det finns en ebb och flod av skador och framgångar för båda atleterna som, tillsammans med deras respektive framsteg, har gjort dem till experter på att skilja mellan privatliv och proffsliv. I ett samtal med författaren och chefredaktören Deidre Dyer diskuterar de hur deras band har utvecklats, vad de har lärt sig, vägen till aktivism och de förluster de har behövt stå ut med.

Madison: När träffades vi?

Sloane: Jag kommer inte ens ihåg. Det var antagligen inte så speciellt om vi inte kommer ihåg det, men jag antar att det är bra att inget dramatiskt eller traumatiskt hände.

Madison: Det känns som att vi ofta var på samma turneringar.

Sloane: När man spelar tennis är man runt samma människor hela tiden. Jag tror att vi sade: "Hej, vi borde vara vänner. Vi är ungefär samma ålder."

Madison: Jag tycker inte att vi gör det särskilt väl, ärligt talat. [skrattar]

Sloane: Jag går ut och tänker: "Okej, gör bara ditt bästa."

Madison: Jag tror det är för att vi har tävlat lika länge som vi har varit vänner. Det är väldigt naturligt att vi båda vet att den andra vill vinna den dagen. Det är inget som talar emot vår vänskap eller den andra personen. Det är bara så sport är.

Sloane: Efter att ha tävlat så pass länge vet man att någon måste vinna. När det kommer till vänskap, särskilt inom sport och tennis, måste man komma ihåg att man inte är vän med alla. Så man får tänka: "Okej, det här är min vän, så här kommer jag att hantera det". Jag tror att jag och Madi går tillbaka till att vara vänner väldigt snabbt. Vi spelar mot varandra och fem minuter senare säger någon av oss: "Okej, var ska du äta middag? Vad har du för dig?"

Sloane: Det känns som att vi har vuxit upp tillsammans, så vi har sett varandra utvecklas som människor. Vi har flyttat till nya hus, köpt möbler, skaffat nya pojkvänner… vi har gått igenom ungefär samma saker. Madi är galen i växter. Jag tycker det är jättekonstigt och kan inte relatera till det, men hon skickar bilder på dem till mig.

Madison: Sloane har alltid varit den snabbaste tennisspelare jag någonsin har sett, det är helt otroligt. Någon slår en kort boll, du blinkar och sedan är hon vid nätet. Än idag springer hon efter bollar. Som junior var hon bekväm med att ta en miljon bollar och få tillbaka allting. När hon har blivit äldre och spelat längre har hon blivit väldigt bra på att balansera när hon behöver ta ett steg tillbaka och göra massvis med bollar och när hon ska vara aggressiv och försöka vinna, eller när hon bara ska försöka få tiden att gå. Hon har blivit riktigt bra på att hitta den balansen i sitt spel.

Sloane: Herregud, det där är så bra kritik. Det var snällt sagt. Jag tycker att Madison har blivit så mycket bättre på sin serve. Madi slår väldigt hårt och efter hand som vi har blivit äldre använder hon många fler olika kombinationer istället för att bara slå superhårt. Jag tror det har hjälpt henne eftersom hennes forehand är otrolig. Hon har verkligen utvecklat sina mönster under åren, vilket har hjälpt henne att vinna turneringar. Det är något av det bästa med hennes spel – att serva och slå forehands.

Madison: Det har varit många tillfällen då en av oss har varit skadad medan det gått bra för den andra, och sedan byter det. Vi har varit väldigt bra på att hjälpa varandra ta sig igenom svåra stunder, mest för att den andra precis har gått igenom något liknande.

Sloane: Det är såklart hemskt att vara skadad. Och jag tror att en av de få gånger vi båda var skadade samtidigt var före US Open [2017]. Vi försökte lista ut vad vi skulle göra härnäst. Vi tänkte mycket på om vi skulle kunna spela och tävla på samma sätt? Det var en gång när våra skador var synkade. Men det är såklart inte något bra.

Madison: Jag tror att vi båda går igenom perioder, särskilt i början då allting känns hemskt, och vi har båda haft en hel del skador. När vi har blivit äldre har vi blivit mycket bättre på att komma tillbaka och tänka: "Vad ska jag göra för att fixa det här och för att se till att det inte händer igen?" Vi har båda varit duktiga på att ha saker att göra medan vi varit skadade och hitta nya saker vi är intresserade av. Sloane studerade mycket när hon återhämtade sig. Jag var inte lika proaktiv. Jag köpte bara massor av växter och spenderade all min tid med att sätta saker i blomjord. Sloane tog nyss examen och fortsatte plugga. Och jag tänkte bara: "Okej, jag ska köpa fler möbler och växter".

Sloane: Jag gillar inte att vara skadad, men jag ser till att få ut det mesta av tiden och fyller den med saker jag inte vanligtvis skulle ha tid att göra. Jag har varit skadad under varje del av året. Jag har kunnat gå på bröllop under sommaren. Jag har kunnat göra saker under våren bara för att jag har haft konstiga skador. Jag måste göra det bästa av situationen. Såklart finns det en period på ungefär en vecka till tio dagar då man bara är väldigt nere, deprimerad och ledsen. Sedan tar man sig igenom det och tänker: "Okej, vad ska jag göra nu?" De stunder jag har tänkt så har jag försökt vara så produktiv som möjligt, vare sig det betyder att åka på en orealistisk semester eller åka och hälsa på vänner och familj.

Madison: Ha roligt och ta det inte på för stort allvar. Du kommer att uppleva många vinster och många förluster under ett år och du kommer att bli galen om du tänker för mycket på dem. Så kom ihåg att du har en lång karriär framför dig och att det du tror är din värsta förlust förmodligen inte är det och att det du tror är din bästa vinst förmodligen inte är det heller. Se till att ha perspektiv på tillvaron.

Sloane: Jag håller med Madi. Du tänker: "Jag har förlorat fem matcher i rad". Jag kontrar med: "Jag kan klå det". Nästa steg är att förlora åtta matcher i rad. Sedan vinner du en Major och sedan förlorar du tio matcher i rad. Det är som ett hamsterhjul. Du måste bara fortsätta. När du räknar på det börjar det sjunka in lite mer. Tänk på det. Bara en person kan vinna en Grand Slam, men det är… hur många deltar i…

Madison: 128 spelare.

Sloane: Precis. Så bara en av de personerna kommer att vinna. Om du kommer till de sista fyra har du gjort bra ifrån dig. Om du tar dig till de två sista har du gjort ännu bättre ifrån dig. Om man bryter ner det och tänker "ingen vinner varje vecka" tror jag att man får perspektiv på det hela.

Sloane: Det är viktigt att man använder sin plattform eftersom det är så mycket utbildning inblandat i kampen mot etnisk diskriminering. Många kändisar och influencers använder sina plattformar för att utbilda. Jag har lärt mig saker jag inte visste, och som kanske Madi inte visste, av att se personers händelser [på Instagram] och saker de delar. Att kunna läsa de sakerna och utbilda dig själv kan hjälpa dig se saker från ett nytt perspektiv. Vi har kommit långt med tanke på att alla [från början] bara ville se bra ut på Instagram. Och nu har vi sett en övergång till mer utbildande material och saker som verkligen spelar roll, som att rösta.

Madison: Allting har också förstärkts på grund av att vi är i en pandemi. Vi var redan stressade och frustrerade och hade mycket ångest, och allt det fick utlopp i att starta den här stora rörelsen som vi nu har sett. Vi tänkte alla likadant och hade fått nog. Det här är första gången under min livstid som jag har sett en stor grupp människor säga: "Det här är sista gången jag vill se det här och jag kommer aktivt göra något åt det." Det är många som vill bidra. När man gör sin röst hörd och pratar om det man tror på känns det som att nu kommer det kanske verkligen inte att hända igen.

Sloane: När jag växte upp spelade jag tennis i en klubb och min första erfarenhet var otrolig. Jag hade den bästa coachen, han var väldigt rolig. Jag säger än idag att anledningen till att jag fortfarande spelar tennis är på grund av min första upplevelse. Jag hade så kul och jag ville tillbaka. Jag tänkte: "Åh gud, jag vill verkligen träffa Francisco. Han var så kul att vara med. Jag hade så roligt. Jag vill träffa mina vänner." Jag tror att man alltid går tillbaka till den första erfarenheten av vad man än gör som man hade som barn. Om din coach är elak första gången du åker för att spela tennis och upplevelsen inte är rolig plockar du förmodligen aldrig upp ett racket igen.

Tennis har gett mig så mycket i livet. Jag har kunnat resa och träffa människor och göra så många fantastiska saker, och jag ville ge samma möjlighet till barn som annars aldrig ens övervägt att spela tennis. Det finns uppenbarligen inte en så stor mångfald inom tennis, så en stor anledning till varför jag startade min stiftelse var att kunna få barn som annars inte hade spelat tennis att spela. Jag ville att barn som ser ut som jag och som ser upp till mig ska kunna känna att de kan spela tennis. Även om du inte är proffs och bara spelar i ett gymnasielag är tennis en sport som du kan spela hela livet. Om man besöker äldre klubbar ser man människor som är 85 och 90 år gamla som spelar. Det är fantastiskt att det är en livslång sport som kan ge så mycket. Jag ville bara ge tillbaka det till en ny generation och till barn med ännu mera varierade bakgrunder som annars aldrig ens hade övervägt att spela tennis.

Madison: Jag grundade [min stiftelse] eftersom jag tidigare hade jobbat med en [annan] stiftelse som kallades Fearlessly Girl. Den jobbade mycket med att ge självförtroende och ledarskapskvaliteter till tjejer i högstadiet och gymnasiet. Jag gick till ett par skolor, träffade tjejerna och pratade med dem, och jag älskade det. Jag ville utveckla det lite mer och inte bara fokusera på tjejer i högstadiet och gymnasiet, eftersom det fanns så många kvinnor i min ålder och äldre som jag jobbade med som sade: "Okej, allt det du säger är jättebra, men vi vill och behöver också få höra det." Jag ville också göra den tillgänglig för andra atleter som ville vara en del av en stiftelse. Att starta en stiftelse är nämligen en riktigt omfattande process. Jag ville skapa något som flera kunde vara del av så att vi kunde utveckla det vi försökte göra. Jag gillade hur Kindness Wins ("snällhet vinner") lät eftersom det är en ganska allmän idé och man kan ge tillbaka på många olika sätt. Det var det bästa sättet för mig att kunna hjälpa världen lite.

Madison: Vi känner oss båda lyckligt lottade att mycket av det jobbet redan är gjort. Vi är väldigt tacksamma för Billie [Jean King] och Venus [Williams] för allt de har gjort för oss. Om de inte hade gjort det hade vi definitivt inte varit i samma position som vi är i nu. Vi jobbar fortfarande för mer jämlikhet och för att den jämlikheten ska accepteras och hyllas. Det finns fortfarande mycket kvar att göra, men det är bra att vi kan säga "vi har kommit långt men vi kan komma längre", eller "det kan vara mer jämlikt" eller "fler människor hade kunnat vara glada över det".

Sloane: Ja, definitivt. Jag känner att vi har lärt oss mycket på styrelsen [WTA Players' Council]. Det är redan svårt nog att vara kvinna och känna att vi inte är jämlika och inte får lika mycket betalt som män.

Jag känner att det är en pågående process. Vi tänker aldrig "vi är jättenöjda med hur det ser ut just nu". Vi försöker alltid uppnå något bättre. Vi kämpar alltid för mer. Vi vill alltid ha mer. Det är en stor del av att sitta i styrelsen: att kämpa för personer som normalt sett inte kan säga "okej, låt mig tänka igenom det här". De vet att de vill ha mer och vårt jobb är att ge oss ut och se till att de får det. Så det handlar hela tiden om att försöka göra bättre och kämpa för mer och se till att allt vi får är jämlikt.