Bröderna Clearbear vill att vi respekterar naturen

För tvillingbröderna ClearBear och Haatepah finns det inget som binder samman oss människor lika mycket som vår relation till naturen och miljön.

"Vi är gjorda av samma vätskor, metaller och mineraler som allt annat här på jorden och i universum", säger ClearBear, 22 år. "Vi har det i blodet, inom oss och det får vi inte glömma."

ClearBear och hans partner Cualia har grundat Indigenous Alliance Movement, ett växande kollektiv som hjälper andra att knyta an till sina rötter. Det är en resa som bröderna själva gjorde efter att först ha adopterats bort som barn och senare hittat sina rötter och släktskapet med stammarna Kumeyaay, Pai Pai och Chichimeca-Guamare. Idag ser de sin identitet som infödda amerikaner som ett sätt att bidra till en förändring och öka medvetenheten kring frågor som rör både deras folk och miljön – frågor de menar är sammanvävda och som påverkar alla.

"Ursprungsbefolkningens sätt att leva går hand i hand med det här landet för vi är landet", säger Haatepah. "Vi är alla landet."

Bröderna bor i Kalifornien och jobbar tillsammans med musik vid sidan av sina aktivistuppdrag. De berättade för oss hur de håller kontakten med varandra trots avståndet och hur var och en av oss kan fördjupa sin egen relation till naturen just nu.

Förutom att ni är bröder och tvillingar verkar ni dessutom ha en samhörighet mellan er som kommer av att ni har upptäckt era rötter och identiteter tillsammans – och även svårigheterna innan dess. Hur upplevde ni båda den här resan?

ClearBear: Vi var så små [när vi adopterades], så det var inte som att vi fick lära oss något om vår kultur eftersom vi bara var bebisar. Till en början skrämde min identitet mig, inte på grund av familjens historia men på grund av att jag inte visste vem jag var. Jag hade ingen aning om vem jag var.

[Våra adoptivföräldrar sa till oss]: "Ni är infödda amerikaner." Det är väldigt vagt. Det finns så många olika kulturer, språk och stammar över hela kontinenten. Att säga att någon är infödd amerikan begränsar inte direkt möjligheterna.

Men med den lilla kunskapen lyckades vi ta reda på vår historia. Vi har alltid fascinerats av nordamerikanska ursprungsbefolkningens historia och migreringar, så vi lyckades faktiskt pussla ihop en hel del.

Haatepah: Vi visste att vi tillhörde den amerikanska ursprungsbefolkningen, eller First Nations, när vi var åtta eller nio år gamla. Vi visste bara inte vilka stammar.

Därför startade vi en klubb i high school för alla elever med rötter i den amerikanska ursprungsbefolkningen. Vi anordnade aktiviteter för att lära oss mer om vår kultur. Eftersom vi inte visste vilken stam vi tillhörde lärde vi oss om alla stammar över hela Amerika: Nord-, Central- och Sydamerika. Vi gjorde efterforskningar från Alaska till Chiles yttersta spets och Argentina. Vi blev helt besatta av det kan man säga.

ClearBear: Ja, det blev vi.

Haatepah: Vi lärde oss om så många stammar vi bara kunde och när vi sedan hittade vår biologiska familj ställde vi frågor till dem och kom på så vis fram till vilka stammar vi tillhörde.

Hur kändes det när ni äntligen hade upptäckt era identiteter som infödda amerikaner och kunde säga, "Det är här vi kommer ifrån, det här är vårt folk"?

ClearBear: Helt ärligt var det som att ... Du vet hur det är när man lyssnar på en riktigt bra låt och ryser till eftersom den är så himla fantastisk? Så kändes det. Typ: Wow. Det här är fantastiskt. Vilket fascinerande folkslag jag tillhör.

Ni jobbar båda aktivt med att öka medvetenheten kring inte bara urinvånares rättigheter utan också klimatförändringarna och andra miljöfrågor. Hur fick sökandet efter era rötter de här båda frågorna att gå hand i hand?

Haatepah: Ja du, lite tillspetsat skulle man kunna säga att vi var de allra första miljöaktivisterna. Vi har alltid vetat hur vi ska arbeta med marken, inte emot den, och hur man skapar en balans med den. Själva miljöaspekten – att återta sin identitet som infödd amerikan – går helt och hållet hand i hand med det.

ClearBear: I den västerländska kulturen fokuserar vi mer på att kontrollera marken än på att arbeta i samverkan med den. När det kommer till mark och resurser går det mänskliga egot före allt annat. Allt förutom våra önskemål och behov är oväsentligt.

Mycket av det som våra förfäder förespråkade och deras levnadssätt då och nu kallas för semikultur: att arbeta i samverkan med marken. Vi brukade marken på ett sätt som gjorde att den kunde frodas. Vi gav den näring och den gav oss näring.

Det häftiga med alla dessa olika kulturer, språk och trosföreställningar, något som alla ursprungskulturer har gemensamt, är att de alla i grund och botten vet att vi är ett med naturen och att det du gör mot naturen kommer den att göra mot dig.

Många fler använder den här tiden till att vistas utomhus och uppskatta naturen mer, vilket är en inneboende del av er ursprungskultur. Kan ni berätta lite mer om hur ni ser människor återkoppla på det här sättet?

ClearBear: Många av oss håller på att bli smått galna av att bara sitta inomhus hela tiden och vill komma bort. Vi saktar ner tempot. Utomhus kommer vi närmare naturen, jorden, våra förfäder och tänker: Vem fanns här innan? eller Wow, vad vackert här är. Jag fattar inte att jag aldrig tagit mig tid att titta på det här tidigare.

Uppdraget som aktivist kan medföra en hel del oro och stress. Den bästa naturliga stressdämparen, åtminstone för mig, är helt klart naturen. Det kanske låter som en klyscha, men så är det. Gå ut och ta en promenad i naturen så känns det genast mycket bättre.
Har ni både en närmare kontakt med varandra och naturen just nu?

ClearBear: Jag har just skaffat en husbil så det är något jag håller på att utforska, samtidigt som jag självklart håller avstånd till andra människor. Jag har kört ut till olika platser och helt enkelt beundrat naturen. Samhället rör sig i ett rasande tempo. För mig är åtminstone en av fördelarna med karantänen att vi kan stanna upp och andas en sekund. Det är inte alltid vi har chansen att andas och bara njuta av stunden.
Ni jobbar också ihop med musik. Hur är det att vara bröder som delar ett intresse och samarbetar?

Haatepah: När man inte är med någon som står en riktigt nära, eller som man har en djup relation till, finns alltid tanken i bakhuvudet: Åh nej, jag vill inte göra bort mig. När man är med sin bror har man sett varandra göra misstag och bete sig fånigt och löjligt hela tiden, så ...

ClearBear: ... pressen finns inte där.

Haatepah: Exakt. Och jag tror att många av oss som är kreativa jobbar bäst när vi inte utsätts för så mycket stress.

ClearBear: När vi gör en låt och skapar den där känslan vet han exakt vilken typ av känsla jag försöker förmedla när jag sjunger. Och när han sjunger vet jag vad jag ska göra. Lite som: Jag vet vad du tänker. Jag vet vad du känner.

Haatepah: Ja, vi kompletterar varandra riktigt bra. Bättre än de flesta människor.

Hur kommer idén om gemensam styrka till uttryck i ert arbete? Både när det gäller att öka medvetenheten kring ursprungsbefolkningens rättigheter och miljöfrågor?

ClearBear: Många som bestämmer sig för att bli aktivister vet kanske inte ens det, men undermedvetet tänker de något i stil med Jag ska bli en superaktivist, jag ska bli nästa generations stora grej. Det är inte så man åstadkommer saker. Man måste vara ödmjuk och samarbeta med andra om man vill driva igenom en förändring. Man kan inte åstadkomma en samhällsförändring på egen hand. Man måste arbeta tillsammans med andra och lyssna på de äldre. Man måste lyssna på människorna som har sysslat med det här länge annars slösar man bara tid.

Haatepah: Vår stam hade tatueringar som en påminnelse om att "gemenskap går före jaget". Kvinnorna hade en som kallades 111-tatueringen, 1-1-1. Tre streck längs kinden. Den tatueringen stod för: Jag värdesätter min gemenskap, mitt folk, människorna som stöttar mig, människorna som har visat mig vägen och guidat mig genom livet och jag skulle dö för deras skull och stötta dem på alla sätt jag kan. Man måste förtjäna den tatueringen. Gemenskap före jaget.

ClearBear: I många olika ursprungskulturer ansågs självcentrering vara en psykisk sjukdom – en egenskap som ledde till girighet, som i sin tur kunde leda till att hela gemenskapen förintades av själviskhet.

Till sist, finns det något från den här tiden, den här stunden av paus och eftertanke som ni kommer fortsätta med i er dagliga rutin eller era liv?

Haatepah: Jag skulle säga att du helt enkelt bör försöka ha tålamod med dig själva. Du är bara en personen, en människa, så du måste ge dig själv tid att andas. Reflektera över dig själv och hedra Moder Jord, för hon har sett till att vi fått leva, oavsett bakgrund, i hundratusentals år.

ClearBear: Och som en sista grej: Det är inte ditt ansvar att hålla samma höga tempo som världen. Ta dig tid att vila, det är viktigt. Ta hand om din hälsa, respektera dig själv. Sedan kan du vinna andras respekt.