Inget stoppar nya prestationer

En februarikväll 1978 slog damernas stafettlag vid HBCU Tennessee State University – kända som Tigerbelles – världsrekord på 880 yards inomhus på tiden 1.38,5. Loppet genomfördes av ett lag med enbart svarta atleter: Deborah Jones, Brenda Morehead, Chandra Cheeseborough och Ernestine Davis och världsrekordet var det första någonsin som satts av ett Nike-sponsrat lag, på college- eller proffsnivå.

För ett litet universitet, med låg budget och historiskt stor andel svarta studenter var världsrekordet en enorm triumf. Men för Tigerbelles var det bara ett av många stora ögonblick. Laget var inte bara atletiskt överlägset under tiden före Title IX utan deltog också aktivt i kampen för medborgerliga rättigheter och för kvinnliga atleter överallt.

"[Tigerbelles] är förmodligen en av de mest häpnadsväckande saker som hänt inom sport och för svarta kvinnor", sade den före detta Tigerbelles-löparen Martha Watson till The Guardian 2021. Watson tävlade för Tigerbelles under sent 60-tal, tog sig till OS fyra gånger på raken och blev invald i National Track and Field Hall of Fame 1987.

Tigerbelles inleddes formellt som ett samarbete mellan Mae Faggs Starr – känd som "Tigerbelles mamma" – och coach Ed Temple under tidigt 1950-tal.

Som 20-åring vann Faggs Starr guld på 4 × 100 meter inför världens ögon. Strax därefter rekryterades hon av Temple för att ingå i hans nya friidrottsprogram vid Tennessee State, trots att det i princip inte fanns några sportstipendier för kvinnor innan Title IX antogs. På TSU fick Faggs Starr sällskap av den blivande löparlegenden Wilma Rudolph från Tennessee som 1960 var första kvinna att vinna tre guldmedaljer på ett och samma OS.

Tack vare kvinnor som Faggs Starr och Rudolph nådde Tennessee State enorma framgångar.

Men sportresultaten var bara en del av Tigerbelles program. Temples mål var att hjälpa sina studenter att ta sig fram och göra karriär genom en kombination av sport och utbildning och den satsningen fick senare stor betydelse bland medlemmarna i Tigerbelles. Under Temples tid som coach för det amerikanska friidrottslaget coachade han 40 kvinnliga olympiska atleter, varav samtliga slutförde sin collegeexamen.

"För mig var Ed Temple en friidrottslegend", berättade den före detta Tigerbelles-medlemmen Chandra Cheeseborough för Nikes Trained Podcast. "Han öppnade dörren till friidrott för kvinnor. Han var en fadersgestalt med enastående personlighet."

"En sak jag lärde mig av coach Temple var vikten av utbildning", sade Cheeseborough. "Han brukade alltid säga att friidrott öppnar dörren, men utbildning håller dörren öppen." Cheeseborough övertog rollen som huvudcoach vid TSU 1994 och blev senare friidrottsansvarig för både kvinnor och män, vilket är den roll hon har idag.

Utbildningen sådde frön till aktivism. Tigerbelles växte upp under den amerikanska söderns Jim Crow-era och laget drabbades gång på gång av tidens starka fördomar. En gång vägrade en busschaufför att köra dem till en viktig kvalificeringstävling i Abilene, Texas. En annan gång tvingades de köra utan uppehåll i 22 timmar mellan Tennessee och Madison Square Garden i New York, eftersom det inte fanns några restauranger längs den sträckan som serverade svarta gäster.

Men trots alla orättvisor som Tigerbelles utsattes för, fortsatte de dyka upp och överträffa konkurrenterna vid varje tävling.

Tigerbelles dominerade på flera sätt. Inte bara med sina resultat utan också genom sin look. I färgstarka uppvärmningskläder, banbrytande spikskor och genomtänkta frisyrer och sminkningar gjorde Tigerbelles ett slående visuellt intryck på alla tävlingar.

"Många trodde att Flo-Jo var först med att använda smink på det viset, men det var faktiskt vi", sade Cheeseborough.

Vikten av Tigerbelles estetik hade en viktig historisk föregångare. I Tokyo 1964 vann Wyomia Tyus olympiskt guld på 100 meter. 1968 gjorde hon det igen och blev därmed den första atleten, bland både män och kvinnor, som lyckats upprepa sin seger i världens mest berömda tävling. Bedriften blev dock inte hälften så omtalad som hennes subtila protestaktion på tävlingsdagen. Istället för lagets obligatoriska vita shorts bar hon ett par mörkt marinblå, och minnet av den händelsen gjorde att Tigerbelles look omedelbart fick en politisk innebörd.

"Jag var inte ute efter någon sorts ära", berättade Tyus för The Guardian 2021. "Jag gjorde det för min egen skull, för mig som person och människa. Det handlade om mina känslor och tankar om vad som pågick i världen och hur kvinnor – särskilt svarta kvinnor – behandlades."

Två dagar efter Tyus seger på 100 meter, höjde John Carlos och Tommie Smith sina knutna nävar med svarta handskar på prispallen i sin omtalade demonstration för mänskliga rättigheter. Tyus ville inte ta åt sig någon ära för att ha inspirerat dem till protesten, men när hon några dagar senare vann guld på 4 × 100 meter dedikerade hon sin medalj till Smith och Carlos som en solidarisk gest.

De internationella erfarenheterna gav Tigerbelles flera insikter. "Genom OS fick jag upp ögonen för resten av världen", sade atleten Willye White. "Före mitt första OS trodde jag att hela världen var full av korsbränningar och lynchningar. Efter 1956 förstod jag att det finns två världar: Mississippi och resten av världen."

Tigerbelles atletiska tradition har fortsatt in i Title IX-eran, men det är fortfarande alldeles för få som känner till deras fantastiska historia. De här kvinnorna omdefinierade friidrottsvärlden och fortsätter tävla i collegemästerskap och skicka atleter till internationella tävlingar. Åtta Tigerbelles finns med i National Track and Field Hall of Fame: Mae Faggs Starr, Wilma Rudolph, Wyomia Tyus, Chandra Cheeseborough, Edith McGuire Duvall, Willye White, Madeline Manning Mims och Martha Watson.

För att fira Nikes gemensamma historia med Tigerbelles har vi beställt en storskalig konstinstallation som en hyllning till Tigerbelles. Verket ska ställas ut på National Civil Rights Museum i Memphis, Tennessee och består av spikar från spikskor som placerats för att återskapa det legendariska fotot Tigerbelles när de passerar mållinjen på AAU:s nationella friidrottsmästerskap i juni 1978. Storleken och det tåliga materialet valdes specifikt för att deras legendariska arv ska finnas kvar för alltid.

Anna Cockrell är olympisk häcklöpare och aktivist och säger att hennes generation har många fördelar som en direkt följd av den föregående generationens arbete. "Deras sätt att utnyttja sina roller som friidrottare och representanter för USA utomlands och sedan fortsätta det arbetet på hemmaplan var helt fantastiskt", säger hon. "Det betyder så mycket att kunna se tillbaka på alla människor som vågat stå för vilka de är och göra saker på sitt eget sätt – och jag vet att jag delvis har deras hårda arbete att tacka för mina egna framgångar."

När vi ser tillbaka på Nikes första 50 år anser vi att storyn om Tigerbelles förtjänar högre status, inte bara som en del av vår gemensamma historia, utan som en del av amerikansk sporthistoria.

"Det var som att vi fick mer självkänsla i stegen, eftersom vi visste att vi byggde vidare på arvet efter andra stora kvinnor, och inte bara Wilma Rudolph", sade Davis. "De banade väg för oss och vi fortsatte kampen."