Planen ger hemkänsla

En spontanmatch med tre spelare i varje lag pågår på basketplanen i staden Fremantle (eller Freo) i South Beach, Perth. Det ser ut som en vänskaplig kompismatch men snacket på planen visar att det är mycket står på spel – förlorarna ska bjuda vinnarna på middag.

"Åh, vad gott det ska bli", ropar Chris Lako, lagets komiker (och kortaste spelare, vilket de andra ofta retar honom för).

Sebit Reath, gruppens informella ledare, ler stort när han har bollen. "Jag vill ha en milkshake", säger 22-åringen som tidigare spelat collegebasket på stipendium. "Se till att gräva djupt i fickan, för jag vill äta på Nobu!" Han gillar nämligen lyxig japansk mat.

"Jag tänker inte bjuda på middag", svarar Chudier Lap som är 21 år och en av de yngre spelarna.

"Vi kan väl käka grillat", säger Ngor Manyang som är 25 år och en av Sebits lagkamrater. De talar med tydligt australisk dialekt men deras ursprung skymtar i tonfallet. Alla på planen är flyktingar från Sydsudan som kom till Perth som barn.

Här, på andra sidan världen sticker de ut ordentligt – Sebit är 208 cm lång. Men det som verkligen får åskådarna att samlas är möjligheten att få se så här skickligt på nära håll. Spelarna är antingen proffs eller på väg att bli det. Men idag handlar allt om kärleken till sporten (och mat).

Sebit dribblar förbi från vänster mot korgen och gör mål. Tröjorna leder med 4. Dags för en vattenpaus.

Vi slår oss ner för att snacka med Sebit, hans lillebror Chuatwech som är 19 år och spelade i det lokala laget i basketligan, och Ngor, för att ta reda på hur sporten har gett dem tillgång till sådant de sätter värde på.

Vi talar om kärleken till basket, en väg till frihet och att vinna.

Chuatwech: Jag föddes i Waat i Sydsudan. På grund av inbördeskriget flyttade min familj till Australien när jag var 3 år gammal.

Chuatwech: Australien har spelat en viktig roll i mitt liv och jag uppskattar alla de möjligheter jag har fått här. Men jag kommer alltid att känna en koppling till Sydsudan. Det kommer alltid att vara mitt hemland och jag känner en stark anknytning till min bakgrund där.

Chuatwech: Det har visat mig att man inte kan ta något för givet och att hårt arbete är det enda sättet att komma ur en svår situation. Jag strävar efter en bättre framtid. Jag vill att flytten från Sydsudan till Australien ska betyda något. Förhoppningsvis kan jag en dag åka tillbaka till Sydsudan och skapa positiv förändring för alla där.

Sebit: Jag känner att man blir mer inkluderad om man är verkligt bra på sport. Jag är övertygad om att det för en närmare andra människor.

Ngor: Vi kommer från Dinka-stammen i Sydsudan, en folkgrupp med några av världens längsta människor. Det är naturligt för oss att dras till basket eftersom vår längd och fysik är en fördel i den sporten.

Sebit: Det är framför allt på grund av min storebror. Jag ville spela med honom. Vi gör allt tillsammans. Basket är en av de tre hörnstenarna i mitt liv: skolan, familjen och basketen.

Chuatwech: Mina bröder spelade basket. De brukade spela matcher på helgerna och jag ville spela med dem. Så jag slutade med fotboll och började med basket. Från och med fjärde klass satsade jag mer på allvar. Nu försöker jag bli proffs. Därför planerar jag mina dagar kring basketen. Basket är i stort sett det enda jag tänker på.

Chuatwech: Vi har känt varandra i många år. Våra familjer känner varandra och vi började spela tillsammans som barn. Sedan var det någon som bildade ett lag för South Sudanese Australian National Basketball Association, Perth Rhinos. Laget upphörde 2018 men vi ser det här laget som en fortsättning på det.

Ngor: Vi uppmuntrar varandra och det har gjort oss starkare. När vi spelar tillsammans ser vi hur alla vinner då en av oss är framgångsrik. Det är det jag älskar med lagsporter.

Sebit: Vår vänskap stärks när vi spelar tillsammans och också genom att vi kan bråka med varandra men sedan gå vidare.

Ngor: Min styrka är skotten. Jag är en av de bästa på att skjuta mål.

Sebit: Min mångsidighet och min längd. Den gör att jag kan skjuta här uppifrån.

Chuatwech: Min snabbhet och min träning. Jag är inte rädd för att dela bollen. Jag gillar att vinna så jag gör i stort sätt allt jag kan för att vinna.

Sebit: (Helt allvarlig) Det är nog jag.

Chuatwech: (Helt allvarlig) Min bror.

Killarna är tillbaka på planen och spelet börjar hetta till. Deras röster ekar över planen med repliker som är lika snabba som deras passningar.

"Han vill inte skjuta!"

"Attackera korgen!"

"Hur känns det att vara så där kort?"

"Där satt den, visa hur det ska göras!"

Spelare på planer i närheten stannar upp och samlas för att se lagets proffsspel på nära håll. Åskådarnas beundran är ett bevis på att killarna blivit lokala hjältar tack vare basketen.

Serien med 11-poängsspel slutar 4–3 till Sebits lag. Som spelets MVP ger Sebit goda råd åt några barn som har tittat på medan de spelade.

Sedan beger sig laget till stranden för att svalka sig i den berömda Fremantle-brisen som lokalt kallas för Freo Doctor eftersom den friska havsluften ger lindring från den australiska sommarhettan. De springer över sanden i den friska Freo Doctor-vinden och kastar sig i vågorna. De jagar varandra, retas, tumlar om och skrattar.

Förlorarna lovar vinnarna att de snart ska bjuda dem på hamburgare och revbensspjäll. Att vinna kan vara det viktigaste i stunden men samtidigt är det inte alls vad det handlar om. För de här killarna är basketen ett gemensamt språk, ett sätt att se världen, att känna gemenskap. Revbensspjällen är bara en smarrig bonus.