När Giulia skadade sitt knä under en stor match var hon förkrossad. Det skulle krävas nästan ett helt år för henne att komma till spel med sitt lag igen. I sjukhussängen kände Giulia stor sorg. En comeback kändes så långt borta.

Under sina första veckor med fysioterapi var allt hon kunde tänka på hur fantastiskt det skulle bli att återvända till fotbollsplanen. Men hon skulle också hitta något positivt i det svåra.

"Jag insåg att jag kunde kämpa mig tillbaka och jag har mer självförtroende nu."

Hon hade en kompis under rehabiliteringen. En lagkamrat som skadade sig samtidigt. De två unga kvinnorna kom allt närmare varandra och delade sina små segrar som att gå normalt, sedan springa och hoppa.

Tillsammans såg de sitt lags matcher – både hemma och borta – och stöttade dem från sidlinjen. Varje gång Tyskland gjorde mål sprang spelarna på planen ut till Giulia för en gruppkram så att hela laget kunde fira tillsammans.

Under sina sista månader med rehab hängde Giulia och hennes tränare upp ett måttband och klippte av en bit efter varje pass. Klipp, klipp, klipp. Veckorna började passera snabbt. Till slut fick Giulia klartecken för att spela sin första match sedan skadan. Hon var överlycklig. Självklart var den första person hon berättade om det för sin rehabkompis och lagkamrat.

Hela dagen kändes magisk. Giulia märke hur mycket hon uppskattade de små saker hon tagit för givet innan skadan, som att se sin tröja vänta i omklädningsrummet.

"Jag hade gått igenom det tusen gånger i mitt huvud", säger hon. "Och det var ändå 100 gånger vackrare."

Nu är både Giulia och hennes bästa vän tillbaka på planen tillsammans, starkare än någonsin.