När det var dags för Frans allra första fotbollsträning vägrade hon att gå dit. En coach hade lagt märke till Fran när hon spelade fotboll i skolan och bjudit in henne att träna med sitt lag. Men alla de andra barnen i laget var äldre än den sjuåriga Fran och hon var så nervös!

Frans mamma hade tålamod. Hon visste att dottern bara behövde lite uppmuntran och lyckades övertala henne att i alla fall testa. Och efter den där första träningen var Fran fast.

"Varje gång jag gör mål firar jag som det barn jag en gång var när jag spelade i parken."

På nolltid lärde sig Fran bemästra passningar, mottagningar och skott – med ett stort leende på läpparna. Frans mamma älskade att se henne spela fotboll och Fran älskade att se sin mamma le tillbaka mot henne från läktaren. De firade varje vinst tillsammans. Vid ett tillfälle fick Fran ett födelsedagskort av sin mamma där hon hade skrivit att hon var övertygad om att Fran en dag skulle spela i de stora världsturneringarna.

"Jag tror att hon faktiskt tänkte att jag skulle bli proffs en dag", säger Fran. "Hon visste att jag älskade det."

Men när Fran bara var 14 år förlorade hon plötsligt sin mamma. Sorgen och saknaden var så stor att hon slutade spela fotboll. Vem skulle hon dela sina segrar med? Vem skulle peppa henne efter förlusterna? Fran bestämde sig för att lägga fotbollsskorna, skydden och bollen åt sidan. Det var för smärtsamt.

En dag frågade en vän till Fran om hon inte ville vara med och spela i en amatörliga. Sorgen var fortfarande stor, men efter några vänskapliga matcher insåg Fran att hon var redo att börja kämpa för sin dröm om att bli fotbollsproffs igen.

Fran vet att hennes mamma skulle vara stolt över henne. Hon har ju redan spelat i två stora världsmästerskap, precis som hennes mamma förutspådde.