De muslimska kvinnorna som gör sina röster hörda

Det kreativa kollektivet Muslim Sisterhood grundades av Zeinab Saleh, Lamisa Khan och Sara Gulamali med huvudsyftet att omdefiniera och synliggöra vad det innebär för dem att vara en muslimsk kvinna. Det betyder att ändra bilden av muslimska kvinnor både inom den egna gemenskapen och i samhället i stort.

"Jag tror inte att jag hade kämpat lika mycket med min tro om jag [under uppväxten] hade haft samma bild av muslimska kvinnor som den som vi skapar", säger Lamisa, 25 år, skribent och stylist. "Vi har skapat en plats för muslimska kvinnor där de kan vara stolta över sin tro utan att känna att de måste bete sig på ett visst sätt för att bli accepterade."

Trion fick upp ögonen för varandra genom sociala medier där de inspirerades av varandras arbete för att nyansera muslimska kvinnors identitet. Det som sammanförde dem var, med Saras ord, "en blandning av passion och smärta" – kampen för att bli accepterade och sedda både som kreativa talanger och inom den egna tron och kulturen. Muslim Sisterhood grundades 2017 och först ut var en serie fotografier tagna av konstnären och fotografen Sara, 23 år. Bilderna utmanade de traditionella skildringarna av muslimska kvinnor för att istället hylla skarpsinnigheten och energin hos de egna muslimska kvinnliga vännerna som älskar streetwear och att skilja sig från mängden.

"Vi förenas av en medfödd strävan att skapa utrymmen som fokuserar på muslimska kvinnor, för att göra livet enklare för oss och för dem som följer i våra spår", förklarar konstnären Zeinab, 24 år. "Det handlar om att hylla oss själva, främja systerskap och lyfta fram röster som vanligtvis är marginaliserade, men på ett sätt som inte kränker våra communities."

Deras passionsprojekt har utvecklats till en blomstrande, internationell gemenskap som omfattar inkluderande evenemang, samarbeten med varumärken, stärkande workshoppar om självförsvar, ett publicerat fanzine och många fotograferingar som lyfter fram islam på ett kreativt sätt.

Det tre kvinnorna menar att det faktum att de fann varandra online har hjälpt deras förmåga att samarbeta under de senaste månaderna, framför allt sedan Sara flyttade från London till Vancouver. Här pratar de om hur det egna systerskapet har stärkts i skuggan av de offentliga initiativen, och hur de hoppas kunna omdefiniera bilden av vad det innebär att vara en muslimsk kvinna i dagens värld.

Det märks tydligt att ni är otroligt tacksamma över att ha funnit varandra och upptäckt att ni delar samma kreativa mål. Hur var det när ni äntligen träffades och hur har ert band utvecklats?

Sara: När vi först träffades satt vi och pratade hela tiden. Det var ett ögonblick av verklig kollektiv kraft. Vi förenades av vår kärlek och frustrationen över sakernas tillstånd. Det var en blandning av den passionen och smärtan som överhuvudtaget förde oss samman. Man behöver kvinnor som stöttar en, men som också förstår var man kommer ifrån.

Lamisa: Det var inte coolt att vara muslim när jag växte upp och det var jobbigt för mig. Det var en isolerande upplevelse och det finns ingen anledning för någon att känna så i dagens sammankopplade samhälle. Så när jag upptäckte [Zeinabs och Saras] arbete, hörde jag genast av mig och bad dem besöka mig på mitt kontor. Resten är historia. Jag har bara bröder och det har varit ett rent nöje att utforska min kreativitet, tro, identitet och styrka med [de här kvinnorna].

Zeinab: Jag är min mammas enda dotter, så jag har alltid längtat efter en äldre syster och Lamisa har blivit det för mig. Vi pratar dagligen, jag sover över hos henne och hennes mamma är som en moster för mig. Med Sara träffade jag för första gången någon som hade samma erfarenhet som jag på konstskolan. Det var inte den enklaste platsen för en muslim och det är något som jag och Sara delar. Sara är min yngre syster.

Det är inte mycket som mäter sig med att vara stöttad av sina systrar och sin gemenskap. Det är en otrolig känsla att veta att de här två finns här för mig. Lamisa och Sara har varit en källa till styrka och …

Lamisa: …självförtroende och tröst.

Zeinab: Och bekräftelse. De här tjejerna är mina systrar.

Hur påverkas er kreativitet och det ni skapar av den tro som ni delar som unga muslimska kvinnor?

Zeinab: Islam lär oss att vara omtänksamma, empatiska och välkomnande mot alla. Alla som besöker moskén välkomnas med öppna armar och min familj har lärt mig att vara inkluderande. Att ta hand om alla är något som är inbäddat i trons fundament och märks tydligt i den ena av islams pelare, zakat, en obligatorisk gåva till välgörenhet.

Lamisa: Jag läste en bok om den gemensamma förståelsen mellan människor som tillhör marginaliserade och etniska grupper. Jag behöver inte förklara varför jag inte dricker, varför mina föräldrar vill att jag är hemma senast kl. 21.00, varför jag inte klär mig på ett visst sätt. Jag fann tröst i att islam erbjöd en gemensam identitet och förståelse bland mina kamrater som jag inte kunde hitta någon annanstans.

Ni träffades via Instagram, lanserade Muslim Sisterhood ursprungligen som ett Instagram-konto och har en ansenlig följarskara som inte begränsas av geografisk plats eller språk. Hur inspirerar ni till systerskap både online och offline?

Zeinab: Sociala medier har varit ett verktyg för att hitta vårt folk. Lanseringen av vårt fanzine, som besöktes av över 200 personer, var första gången vi lät vår onlinegemenskap träffas ”på riktigt”. Det var grymt – goda alkoholfria drinkar, en böneplats, otroliga paneldeltagare och muslimska DJ:ar.

Lamisa: Vi har så mycket stöd för att vi är autentiska. Vi är verkligen muslimska kvinnor som skapar bilder för muslimska kvinnor. Instagram har gett oss en plattform där vi kan se andras liv och förstå att de inte skiljer sig från våra. Det skapar en känsla av gemenskap bortom geografiska platser.

Nu har det gått tre år. Hur har Muslim Sisterhood utmanat föråldrade attityder både inom och utanför det muslimska samfundet?

Zeinab: Vårt arbete prioriterar svarta, muslimska och färgade talanger, vilket banar väg för en ny representation. Vi fokuserar på vem som skapar bilderna och på fotograferingsteamet, inte bara på det som syns på affischtavlan. Det skapar nya möjligheter utanför den vita blicken och linjära eller normativa strukturer. Saker och ting flyter på, Alhamdulillah. Ett stort ögonblick var när vi organiserade workshopparna för magdans, fanzine-skapande och rökelseframställning. Det var en otrolig känsla att be muslimska kvinnor att anordna sina första workshoppar.

Lamisia: Våra första bilder skildrade vår uppväxt i Londons innerstad och tog kontrollen över den estetiken. Vi fotade på platser som Brick Lane och Brixton, centrala platser för vår gemenskap och kultur som höll på att gentrifieras. Vi poserade i halalbutiker, på marknader och hämtköp, och farbröderna som drev butikerna var verkligen stöttande: "Kom ihåg att tagga oss på Instagram". Vi fotade för ett varumärke förra året och återvände till samma hämtköp. Det var som att cirkeln hade slutits.

Zeinab: Vi blev inbjudna att vara med på den Storbritannien-baserade Islam Channel som min mamma och mina mostrar lyssnar på. Det var en fantastisk chans att få tala till gemenskapen, särskilt till våra äldsta, och uppmuntra till solidaritet och ge en nyanserad bild av hur det är att vara en muslimsk kvinna och ickebinär person utanför vår följarskara på Instagram.

Hur använder ni er kollektiva styrka som lika passionerade grundare för att utvecklas både privat, som kreativa personer och så att hela samhället utvecklas?

Lamisa: Jag är den mer högljudda och extroverta av oss, så jag tar på mig rollen som nätverkare. Zeinab är mycket organiserad och noggrann, så hon ansvarar för logistiken. Vi växlar mellan vem som kollar e-post och slutliga utkast. Sara var vår fotograf, men nu sköter hon våra konton och allt distansarbete. Jag vet att de andra har samma vision som jag, och om vi är oense om något pratar vi om det tills vi når en överenskommelse.

Utan Muslim Sisterhood skulle vi inte kunna kalla oss stylister eller konstnärliga ledare, eftersom det är yrken som är svåra att få tillträde till. Vi har lärt oss de här rollerna på egen hand och vår gör det själv-attityd innebär att vi utan problem kan låta andra axla rollerna.

Sara: Vi kan erbjuda ett större spelrum, fler möjligheter utanför oss själva. Vi älskar att anställa våra vänner och andra personer ur gemenskapen – särskilt med tanke på att jag befinner mig utomlands just nu – och ge dem möjligheter att växa och lyckas med oss. Vi kommer längre när vi samarbetar. Dessutom är det skönt att vi kan prata med varandra, ventilera, berätta när vi bara vill ge upp, när vi mår dåligt eller är frustrerade. Då kan en av oss säga: "Ingen fara, jag tar över."

Zeinab: Det kan stundtals vara stressande att arbeta kollektivt, eftersom man inte kan kontrollera allt. Men i själva verket är det fantastiskt att veta att jag kan lita på de här tjejerna för stöd och för att få saker gjorda. Vi kombinerar alla våra färdigheter och skapar något bortom oss själva. Jag är övertygad om att arbetet som vi gör kommer att bli vackert och meningsfullt för hela vårt samhälle.