En basketskola för flyktingbarn
Community
På kusten i norra Italien hittar barn från flyktingfamiljer en community och samhörighet genom basket.
Den här storyn rapporterades i november 2019.
Det tar inte mer än 40 minuter att köra från Neapel till kuststaden Castel Volturno – kanske 30 om det sitter en italienare bakom ratten. Men trots den korta resvägen är det lätt att få känslan av att den här relativt bortglömda regionen tillhör en helt annan värld än den närliggande Amalfi-kusten.
På 1960-talet hade det här området en stor byggboom och Villagio Coppola utformades som en semesterort för välbärgade neapolitanare. Men efter en jordbävning 1980 och upptäckten att de nya bostäderna bröt mot stadsplaneringslagarna var det många som tvingades flytta härifrån och hela områdets socioekonomiska struktur rasade.
Mitt bland de övergivna byggnaderna i ruinerna av semesterparadiset finns en basketplan. Den solstekta ytan är märkbart sliten och plattorna bakom korgarna är blekta med en åldrad patina. Från den intilliggande stranden är utsikten över havet hänförande. Allt är stilla, med undantag av bomullsnäten som vajar i den lätta brisen.
Plötsligt bryts tystnaden. En minibuss parkerar i närheten och en grupp ungdomar springer ut och sätter kurs mot planen. Det är medlemmarna i lokala Tam Tam Basketball Academy och den här planen är deras hemmaplan i alla väder. Under åren som gått sedan de rika invånarna i Castel Volturno flyttade har området omvandlats till en tillflyktsort för flyktingar, många av dem från Nigeria, som behövt någonstans att ta vägen. En del av dem bor i de förfallna byggnader som ligger utspridda över hela staden. Mannen bakom den ideella frivilligorganisationen är lokalinvånaren Massimo Antonelli. Målet är att ge unga flyktingar struktur och en positiv plattform där de kan växa och utvecklas. Planen är också i all sin enkelhet en otroligt vacker plats att spela basket på. "Jag älskar att spela här och höra vågornas brus i bakgrunden", säger 12-åriga Cinzia Orobor. "Luften är bättre här ute vid havet."
För de här ungdomarna är basketplanen en fristad – en plats där de kan uttrycka sig själva utan ord, utan titlar och utan fördomar. "Att spela tillsammans och tackla utmaningar tillsammans är viktigt", säger 15-åriga Destiny Lawal. "Det gör att vi kommer närmare varandra."
Ungdomarna står i ring på planen och stretchar innan de ställer upp i lay-up-köer. Stämningen är hög och ropen och skratten överröstas bara av coachens visselpipa. Efter en rad olika passnings- dribblings- och fotarbetsövningar är det dags för match. Stämningen förändras när tävlingen börjar. Ungdomarna kör hårt, boll efter boll. Både stänk från havet och det snabba spelet gör dem genomblöta och när någon får in en fullträff fylls planen av jublande ungdomar och spelet pausas. Tränarna står bredvid med händerna i sidorna och ler och skrattar.
Det vilar en vacker enkelhet över den basket som spelas här och det är fantastiskt att se vilken stor inverkan spelet har på unga människor, långt från USA och långt från tankar på pengar och proffskarriärer. "Basketen är som en familj för mig", säger 13-åriga Promise Kolawole som står vid sidlinjen. Hon tystnar för att hämta andan eller kanske för att låta orden sjunka in. Sedan är den korta pausen över. Hon sprintar ut på planen i jakt på ett bra kontringsläge. Hela matchen står på spel och hon vill vinna – särskilt mot sin familj.