Hon hittade sin identitet genom sin stil. Möt mångsysslaren som alltid är sig själv.

"Jag drivs av att leva så nära mina drömmar som det bara går", säger Lillian Ahenkan, som även är känd på sociala medier som @FlexMami. 26-åringen från Sydney har uppnått många av sina drömmar, inklusive roller som tv-programledare, dj, författare och entreprenör med mera. Hon är bilden av en självförverkligad kreativ mångsysslare.

Hon umgås med andra på olika plattformar och i olika miljöer, men hon lyssnar bara på sig själv när det gäller hur hon ska klä sig eller vem hon ska vara. "Jag är inte en person som vill intellektualisera kreativitet. Den är intuitiv och skapas av en känsla", säger hon om sin stylingprocess. "Men när jag ska klä mig för ett eventuellt jobb, så tänker jag på målgruppen", erkänner hon. "När jag jobbar online kan jag ha en kort topp utan problem. Men är det lämplig klädsel i ett styrelserum? Antagligen inte. Jag kanske har på mig det ändå, eller inte."

Lillians stil återspeglar hennes personlighet, självuttryck och individualitet. Den är inspirerad av hennes ghananska rötter med en förkärlek för starka färger och tryck. Men hon har inte alltid varit så självsäker. Här berättar Lillian om hur hon upptäckt och lärt sig hylla sina kulturella rötter. Hennes resa har också gjort att hon stärkt sin egen identitet och ignorerar förväntningar som begränsar hennes äkta kreativitet och självförtroende.

Nej, när jag gick i high school var jag en scene-unge! Jag bar svart, rött och rutigt, tills jag insåg att betydelsen av att vara scene eller emo inte passade mig. Jag var väldigt emo med min stil, men inte med mitt humör. När jag besöker släkten i Ghana förutsätts det att man har kläder med färg. Svart bär man bara på begravningar. Så jag kände det som att min stil stred mot allt jag kände till och att jag på rasistiska grunder inte ville bära färg för det gjorde att jag inte kunde smälta in. Att vara omgiven av den ghananska kulturen som värdesätter självuttryck oavsett socioekonomisk status har varit avgörande i hur jag utforskar färg och tryck.

Absolut, men det var viktigare att vara lämpligt klädd för varje tillfälle. Mamma var så fascinerad av respektabilitetspolitik. Först trodde jag att det var en kulturell grej. Trots att min mamma har bott i Sydney i 30 år så är hon inte så assimilerad som man skulle kunna tro. Hon sa att hon kunde föreställa sig att många tjejer i Ghana skulle älska att ha friheten att bära vilka kläder de vill. Därför förvånade det henne att jag bara ville ha svarta kläder när jag kunde bära roliga saker som örringar, pannband och scarfar.

Under tiden på high school bar jag skoluniform. Jag behövde bara välja kläder en dag i veckan när vi gick på kalas på lördagar. En del av mig tyckte det var spännande att vara vuxen och välja kläder själv.

Tiden efter high school innebar en brant inlärningskurva för mig. Jag frågade mig själv vem jag var och hur jag ville bli sedd. Det manifesterade sig när jag var i 20-årsåldern. Jag var noga med att inte ha jeans, t-shirt och sneakers, för jag ville inte att andra skulle tro att jag var lat. Det krävdes ärlighet mot mig själv för att känna att det var okej att klä mig i bekväma kläder. Jag har lagt märke till att vissa associationer kopplas till en person som klär upp sig och har god klädsmak i den västerländska kulturen. Det är ett sorts hinder för att inkluderas. Jag ser sådana paralleller. Det är inget jag gillar, men jag tycker det är intressant.

Jag gillar verkligen att förstärka min kvinnlighet. Länge tänkte jag: Jag vill inte klä mig feminint eftersom det för tankarna till en "tjejig tjej", vilket inte är så bra. Sedan plötsligt en dag bestämde jag mig för att inte bry mig. Jag erkände att jag tycker om klänningar och vill bli sedd som snygg och söt. På samma sätt skulle jag kunna ha på mig en kostym imorgon och känna mig bekväm i den också. Det handlar om att jag har på mig det jag känner för och det som får mig att må bra.

Med ord! Jag är ett stort fan av stora samtal, att vara öppen med vad jag tror på och uppmuntra andra att göra detsamma. De senaste åren har jag också blivit en riktig hemmafixare och tar varje tillfälle att göra saker själv, inreda och investera i en plats som får mig att känna mig fenomenalt bra. Jag försöker medvetet skaffa möbler och inredning som faktiskt gör mig glad. Jag vill inte styla mitt hem med billiga saker eller sånt som återspeglar normen. Jag prioriterar mönster, färg, tryck och bekvämlighet. Det ger mig en plats som jag trivs på och som jag längtar tillbaka till.

Aldrig. Jag kan förstå varför andra känner så. Kanske är det för att jag har månen i Vattumannen, men jag har alltid fascinerats av att vara unik och mig själv. Särskilt i miljöer där jag förväntas att inte vara mig själv. Men ibland slår det tillbaka och kan få negativa konsekvenser för hur andra uppfattar det arbete jag kan göra. De tänker: "Hmm, om du lägger så mycket tid på att göra dig iordning, så är du inte tillräckligt fokuserad på ditt jobb." Jag utmanar ständigt tankar på att man måste klä sig på ett visst sätt. Jag blir ofta upprörd när någon säger: "Du kanske inte borde ha så mycket färg". Då svarar jag "Tja, varför inte?" Om jag har rätt att befinna mig på en viss plats, varför kan jag inte vara där som mig själv?