Det här Mexico City-baserade paret hyllar sina kulturer och ger en plattform till framtida berättare

Den kreativa duon Cynthia Cervantes Gumbs och Travis Gumbs är ett perfekt team. De grundade den kreativa studion Maroon World som hyllar svarta och latinamerikanska personers liv och erfarenheter. Paret, som nyligen flyttat till Mexico City från New York fångar de svarta och latinamerikanska gemenskapernas konstnärer i bilder som ifrågasätter gamla sätt att se på skönhet, könstillhörighet, maskulinitet och femininitet. "Allt vi gör är rotat i ett syfte", säger Cynthia. "Det har alltid varit den princip som väglett oss sedan vi började jobba tillsammans."

Travis föddes i St. Kitts och växte upp i Bronx, New York. Han är känd som medskaparen av den omtalade livsstilswebbplatsen Street Etiquette, som växte från att vara en modeblogg för män till en agentur för kreatörer. Cynthias föräldrar var immigranter från Mexiko och hon växte upp i Hawaiian Gardens, Kalifornien, innan hon flyttade till New York för att satsa på en karriär inom utbildningsreform. Medan hon jobbade som verkställande direktör i en gymnasieskola i Bronx jobbade hon också med kreativa projekt med vänner på sidan. Duon utnyttjar varandras kreativa och kulturella perspektiv och har samarbetat i projekt inom inredning, kläder, foto och video. "Att ta reda på hur man använder verktygen runt oss för att skapa något, det är så vi lever våra liv", säger Travis. "Man måste bokstavligen tro på det man gör, annars kommer ens framgång inte att ge en någon ro."

Cynthia och Travis gifte sig på hennes pappas ranch i Michoacán, Mexiko 2018 och letade efter ett nytt sätt att leva när de bestämde sig för att flytta. "En av de saker vi verkligen gillar med att vara här är att man känner sig mer avslappnad", säger Cynthia. "Mexico City är inte en stad dominerad av vita personer, så man slipper dagliga mikroaggressioner." Livs- och konstpartnerna är nu på plats i sitt nya hem och har också inlett ett nytt livskapitel som föräldrar genom att skaffa en son, Tenoch. Här pratar de om hur mode för dem inte bara har att göra med att uttrycka sig själv. Det är ett språk för att skapa band inom ett kollektiv och för nedärvda berättelser.

Travis: Det var genom mode som jag för första gången kunde uttrycka mig som individ. Så länge jag kan minnas har jag alltid varit intresserad av mode. När jag var liten var jag galen i olika sneakers och annat. När jag var nio år gammal ville jag spendera mellan 100 USD och 125 USD på sneakers, men min mamma köpte dem aldrig, vilket är förståeligt. När jag var 16 började jag jobba och samla på sneakers. På den tiden var min look ett uttryck för det som var populärt då. När man blir äldre hittar man det som funkar för en själv och vad man är bekväm att ha på sig. Man lär känna sin egen röst. Ens röst utvecklas på ett sätt som gör att man inte ändrar så mycket, men man har mycket mer självförtroende. Det är det jag gillar. Idag är jag helt fokuserad på att vara pappa.

Cynthia: Jag ser mode som ett sätt att kommunicera. Du kommunicerar den du är, och du kommunicerar också till andra som är intresserade av samma saker som du är. Jag håller med Travis om att kommunikationen ändras när man utvecklas som person. När jag rejvade i gymnasiet hade jag på mig stora jeans, små tröjor och ett pannband runt huvudet. När du går igenom olika faser är det som att du tyst försöker kommunicera att du är en del av communityn.

Travis: Vi var den sista generationen som kunde göra det på ett rent estetiskt sätt. Nu är det bara kopierat från Instagram. Mode är bara mer tillgängligt för alla. Därför gillar jag sättet vi växte upp, eftersom vi kunde låta våra modestilar utvecklas sakta och falla på plats. Det var inte bara en moodboard med saker man kunde köpa.

Cynthia: Jag tänker att social media låter människor ändra sitt mode snabbt. En dag tänker du "Jag vill uttrycka den här estetiken", och nästa dag tänker du "Herregud" och ändrar den.

Cynthia: Min karriär hade att göra med utbildningsreformer. Jag jobbade specifikt med ideella organisationer som hjälper låginkomstområden. Det var alltid mitt mål. Jag ville jobba i svarta och latinamerikanska områden och hjälpa barn och familjer, men jag gjorde alltid kreativa saker på sidan. När jag träffade Travis såg han att jag gjorde moodboards åt mig själv. Jag brukade klippa ut bilder från tidningar och täcka min garderobsdörr med dem. Han sade "personer får betalt för sånt här". Det var nästan åtta år sedan och jag hade ingen känsla för vilka jobb som fanns i den kreativa sektorn. Jag brukade göra små projekt åt vänner, och sedan uppmuntrade Travis mig att utforska sådana projekt mer. Därför bytte jag till slut karriär.

Travis: Jag håller 100 procent med dig. Estetiskt skulle jag inte direkt prata med personer på samma sätt, men det är definitivt viktigt att vi har kontroll över våra berättelser och att vi är jämlika i branschen.

Cynthia: Folk hade inte sett det göras av två otroliga unga svarta killar förut, så det ger en energi som får andra att tänka att de också kan göra det. Vi kan bli fotografer eller kreativa direktörer, vi kan hålla i evenemang, vi kan göra vad som helst. Jag tror det var väldigt inspirerande för många.

Travis: Det är grunden för oss båda. Min kultur är det som gjorde mig intresserad av mode eftersom det var den jag var omgiven av. Jag såg på mina farbröder, min farfar och de andra äldre personerna i mitt liv. Det är därifrån jag fick min modeinspiration. Cynthia gillar att ha på sig mexikanska, broderade blusar, som hennes mormor.

Cynthia: Jag brukade också använda mycket smycken. Men eftersom jag är hemma med barnet hela dagarna går det inte just nu. Smyckena kommer specifikt från min mormor som brukade ha på sig armband över hela armarna och tre klockor som fungerade då och då.

Travis: Vi har saker i L.A. och saker i New York. Vi har saker i Mexico City och saker på ranchen. Allt är utspritt. Jag tar det på mindre allvar. När jag var hemma hos mamma precis före karantänen öppnade jag massor av lådor. Det fick mig att tänka på hur jag en gång i tiden brukade se allt det som väldigt värdefullt. Nu tänker jag dock på andra sätt.

Cynthia: Just nu, kommer jag ha på mig en stor, puffig klänning med spännen för mitt barn? Nej.

Travis: Vi är bokstavligt talat hemma hela tiden, så det har varit svårt för oss att ens nå den delen av oss själva.

Cynthia: Att ta på sig byxor känns revolutionerande just nu.

Travis: Det arbete vi gör i den här nya världen ska ha en koppling till kulturen. Vi visste att vi skulle bli inspirerade av att flytta till Mexico City. Vi ville uppleva något helt annorlunda. Jag föddes inte i USA, så jag visste hur inspirerande ett sådant miljöbyte kunde vara.

Cynthia: Jag tror att Mexiko har fått mig att mer gilla en hemmagjord, gör det själv-estetik, att bara använda de resurser som finns till hands för att se fantastisk ut. Jag tror att mitt kreativa perspektiv har ändrats mer av att ha skaffat ett barn.

Cynthia: Han är min favoritperson i hela världen. Förlåt älskling! Min son inspirerar mig eftersom jag vill göra grymma saker som han kan titta på och tänka: "Wow, mina föräldrar visste vad de gjorde, titta på vad de gjorde". Jag vill lämna ett arv av viktiga verk bakom mig som han kan bygga vidare på, och inte tänka "det mina föräldrar åstadkom var fantastiskt", utan "nu ska jag ta det till nästa nivå", eller vad han nu bestämmer sig för att göra. Tanken på att han kommer att titta på det här inspirerar mig verkligen.